Söndergråten !

Inskolningsdag 5 avklarad. Han är så otroligt duktigt vår son. Han älskar förskolan och vad de har att erbjuda. Underbara barn och fantastisk personal. Mysigt och harmoniskt och en pedagogik som jag verkligen gillar. Han är lite tillbakadragen i början så klart, men leker och utforskar och tycker om förskolan, så länge jag eller min man är där.

jag är känslig och svag när det kommer till dessa bitar. Det var jag och min man förberedda på redan innan. Men ett det skulle bli så här jobbigt kunde jag inte drömma om. Idag skulle storebror ut och leka (vilket han fullkomligt ÄLSKAR) problemet var att jag skulle stanna inne. Detta är helt galet, mitt hjärta gråter bara jag tänker på det nu igen. Han var fullkomligt, helt jätteledsen när han skulle gå utan mig. Han grät och grät och tårarna sprutade. I detta läget kan jag så klart inte backa. Då går det ju aldrig. Jag, med gråten i halsen och tillslut ett hav av tårar rinnande ner för mina kinder, försöker lugnande prata med honom och i all strid försöka ta på kläderna. jag visar så klart inte att jag gråter. Han ser inte mig.
Inombords går jag sönder, i tusen bitar splittras mitt hjärta när han säger 'Mamma, lämna mig inte, jag vill inte vara utan dig'. Jag hör min inre röst som bankar in kloka ord i min hjärna. 'Detta är enbart för hans bästa' jag MÅSTE bita ihop. Och det gör jag.

Så fort han lämnat rummet på frökens arm är det som att något inom mig inte hejdas. jag blir så ledsen och jag hör hur ledsen han är.

Jag är övertygad om att han blir väl omhändertagen, att han får det han behöver och att han kommer trivas som tusan. Jag är inte orolig för att han inte ska ha det bra, eller för att något ska gå snett. ÄNDÅ mår jag så fördjävligt. Jag kände mig då, och känner mig fortfarande som världens sämsta mamma, som lämnar mitt barn, när allt han vill är att vara med mig.

Efter en halvtimma kom han och fröken in för att hämta mig, nu var det dag att jag kom med ut, så han kunde leka och få ett roligt avsluta på denna dagen. Hans ögon var rödgråtna och gråten satt fortfarande i halsen när han frågade om jag kunde komma. Jag fick ta mig i kragen för att inte släppa på tårarna igen och sa att jag gärna ville följa med ut en stund nu. Ingen blev gladare än han och jag, vid det tillfället.

Väl ute, satt jag på en bänk hela tiden. Han lekte, grävde, körde bilar, bygge vägar och lastade löv och målade med vattenfärger. Utan mig. Jag gick vid kortare tillfällen in. Talade om det och kom sedan ut igen. Allt gick jättebra.

jag tror jag är orolig, och nervös. Nervös för hur det komma gå i fortsättningen. Orolig över vad som fungerar och inte. Det jag vet fungerar bättre är att min käre man tar hand om inskolningen i fortsättningen. Han har också känslor, givetvis, och tycker det är extremt jobbigt när våra barn gråter och är ledsna, men han har betydligt mycket lättare än mig för att dölja det. I nuläget behövs det. Verkligen.

Imorgon ska han lämnas en timma själv. Vid uteleken ska min man åka hem. Fy. Jag bävar för samtalet från min man runt tio imorgon. Puh. Jag måste arbeta på detta. På mig själv. För min skull. För allas skull.

Mitt hjärta är nu lättat. Nu ska vi snart iväg och fira en nybliven femtonåring!!!
Ha en fin kväll, det SKA vi ha, men massa skratt och tårta och INGA mer tårar.
/M